Letra de ' Öeken ' de Robert Broberg

Vi vaknade på morgon,
klockan var ju bara fem.
Jag mörda väckarklockan,
och så la vi på en rem.
Ner till receptionen för att hänga med,
en bussresa till Kairo får du se.

Öken.
Öken.
Fan, ja va ju knappast vöken.
Det va öken!

ja.

Vi hade bara rullat nåra tusen meter,
blev vi stoppade av en sånn kontroll man skulle tala om vad man heter.
Vad man har för hårfärg och vad man har för skor,
var morsans fasters brorsa bor.

Fan, det e ju öken!
De e öken!
Som nån jävla skolklass vilsen med sin fröken.
Det e ju öken!

Hur det va så kom vi iväg då,
och först så va det berg sen va det ännu mera berg.
Och alltihopp hade en sån här skitbrun färg.
Sand, sand, sand, sand, grus och stoft, vilket jävla land!

Det e ju öken!
Fan det e öken!
Jag tänkte: det blir väl bättre runt kröken,
men det var ännu mera öken!

Så körde vi plötsligt in i nån jävla dimma,
chauffören spydde och guiden svimma.
Behövde man bajsa, då fanns det en mugg,
men ingenting fundera man såg inte ett dugg.

Det va öken!
Fan vilken öken! Va?
Men gissa om det lukta möken,
det va öken!

Jag tänkte: Hur många drome'dar skulle det här hålla på?
För jag börjar nämligen lite konstigt må.
Jag såg några märkliga figurer på ett krön,
be-du-in sista bön.

Det va öken!
Öken!
Jag drömde mardrömmar och dansade med spöken,
ja det va öken!

allright,
lets go!

Du vet, resans mål de va ju Tutan Kamon,
guiden ropade comon', comon' comon!
14 tusen busslaster samtidigt på språng,
kön va ju för fan elva resor lång!

Det va öken!
Vilken öken!
Och det säger jag, av nån jävla tutte såg jag fan inte röken,
det va öken!

Så börja guiden plötsligt förhöra oss av Mecka,
då tänkte jag: Nu får det väl förfan räcka!
sitta i Sahara, och inte kunna svara,
tillbakaflyttad till kvarsittarnas skara!

Det e ju öken!
Ja visst fan e det öken!
Tänk dig själv, jag menar, vilket fotfel kännertäcknar Göken?
Det e ju öken! Va?

Allt detta hände ju femtusen före krist,
javisst, javisst, javisst.
Men vad fan har vi för glädje av det här och nu,
när man sitter här och käkar nån slags wokad gnu?

Det e ju öken!
Öken!
Dom ska ju ha så jävla märkvärdigt kök men,
det e öken!

Allright,
Lets Go!

Jag satt där och drömde mig tillbaks till min egna förlossning,
jag tänkte: Nu ska det bli skoj och hoppa ut och ropa mossning'!
Genast va de nån där som slet och drog,
jag skrek ju förfan så morsan nästan dog!

De va öken!
Jag kommer ihåg: Det va öken!
Jag tänkte: Kan inte farsan ha haft kondom på Löken?
De va...

Nä! nej men den här ska inte va med här.
Ej, den bara slank in.

Nu ska vi se...

Rätt som det var kom vi ner i nån katakomb,
hade jag kunnat hade jag släptt en bomb!
Javisst, fan, syret tog slut,
jag fick klaustrofobi och kunde inte komma ut!

Det e ju öken!
I öken!
Jag tänkte: Ni som livets mening söken,
försök i en öken!

Nej, ni förstår säkert att jag skojar bara, jo,
det är underbart att i en öken fara-o!
Men Neffra titta, så pyramidal
byggnadskonsten är här vid Nilens dal!

I öknen!
Öken!
Man måste verkligen beundra alla odödlighetsförsöken,
här ute i öken!

En sak är säker, timglasen som står där i Sina-i,
dom kommer sanden aldrig att sina i!
Och sen vinka vi åt Spfinxen ajöken,
där ute i öken!

Okej,
Bye-Bye!

Ja, då har vi rest färdigt, då har vi kommit hem igen,
och det sägs att man får perspektiv på sitt liv när man kommer hem, med alla sina vykort osorterade.
När ens dotter kommer in och säger: Jag vill ut och leka,
stannar hon vid sandlådan och börjar peka!

Öken!
Fan det e en öken!
Den e för liten för henne vår fröken,
det e öken!

Hejdå!